Är den kristna tron dåraktig? De som svarat ja har ofta hänvisat till Paulus och 1 Korinthierbrevet 1. Men tyvärr är Paulus ofta slarvigt citerad.

Han säger inte att talet om korset är en dårskap. Han säger att talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade. I sig är evangeliet Guds kraft och Guds vishet. Enligt Paulus finns det två orsaker till varför världen påstår att det är dårskap?

Fel perspektiv

För det första felaktiga förväntningar. Judarna begär tecken på Messias makt att kasta ut romarna. Men de får inte det tecknet. Istället blir Jesus förnedrad och dödad av romerska soldater. Grekerna söker vishet i filosofiska idéer som ska förklara tillvaron. Men Jesus är en människa; kroppslig och plågsamt avrättad. Utifrån sådana förväntningar är tron på en korsfäst Messias dårskap. Men det är att betrakta korset från fel perspektiv!

Galileo lyckades konstruera ett bättre teleskop än någon gjort tidigare. Nu kunde han se att Kopernikus hade rätt: Solen, inte jorden, är vårt planetsystems centrum. En av Galileos kollegor vid universitetet hette Giulo Libri, professor i filosofi. Under sin livstid vägrade han titta i teleskopet, eftersom han visste (utifrån grekisk filosofi) att jorden var i centrum. Intill sin död framhärdade han i den övertygelsen.

Allt för många i Paulus samtid liksom i vår vägrar att titta i evangeliets teleskop och avvisar det som dårskap, men utifrån felaktiga förväntningar. För det andra förnekelse av människans grundproblem: skulden. Paulus säger att ingen människa kan vara stolt inför Gud. Det är inget underkännande av positivt självförtroende eller glädje över livet, inte alls. Det handlar istället om ärlighet att erkänna vårt problem inför Gud.

Syndens problem

Här är ödespunkten för människan: Inte om vi har syndat eller ej (vi har syndat), utan om vi erkänner det. Våra flyktförsök är oändliga. Vi kan förminska skulden och tänka att människan innerst inne är god. Vår synd är tillfälliga misstag och inget uttryck för vilka vi är. Vi kan förneka ansvaret och tänka att det är genernas eller samhällets fel, inte vårt. Vi kan förbättra balansräkningen genom att tänka att det goda vi gjort balanserar upp det onda, så att slutsumman ligger på plus. Men det är en myt. En god gärning balanserar inte upp en ond. Att Hitler var en bra chef (som en film nyligen hävdade) påverkar inte vår bedömning av hans andra handlingar. Det onda som skett står oförändrat kvar, oavsett det goda vi gjort.

Vi står med skuld inför Gud. Det är den humanistiska återvändsgränden. Vi har problem som vi själva inte kan lösa. Vi är som en plockad blomma, som förlorat kontakten med den källa som gav den liv. Och vi kan inte omplantera oss själva. Det är i detta perspektiv som talet om korset är vishet och kraft: Det löser vårt grundproblem! Jesus bär bort världens synd och öppnar vägen till Gud. Varje människa som erkänner sitt läge och tar emot Jesus får sina rötter omplanterade.

Gud har inte favoriter

Gud har ofta agerat på ett sätt som inte stämt med människans förväntan. Han sände en korsfäst Messias och han bygger en oansenlig församling. Paulus påminner de kristna i Korinth om att just församlingen är en illustration av Guds oväntade handlingsmönster: tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Rika, välutbildade och inflytelserika män och kvinnor kom till tro på Jesus och blev en del av församlingen. Men störst framgång hade evangeliet bland de marginaliserade och oansenliga; bland slavar, fattiga, kvinnor. Inte därför att Gud har favoriter, utan beroende på oss. Som framgångsrika enligt världens måttstock har vi ett längre steg till erkännande av vår hjälplöshet och vårt behov av Jesus.

Evangeliet är ingen dårskap. Stötestenen är inte intellektuell. Den beror på felaktiga förväntningar och på vår stolthet: Vi vill inte kapitulera inför Gud. Men den som lägger ner vapnen och tar emot Jesus upptäcker att det är han som är vishet, rättfärdighet, helighet och frihet.

Stefan Gustavsson er generalsekretær i Svenska Evangeliska Alliansen