Dag Hammarskjöld är en av Sveriges mest beundrade och mytomspunna gestalter. Han var 1900-tals politiker som genom sitt mod, sin integritet och sitt moraliskt laddade ledarskap har jämförts med giganter som Nelson Mandela och Vaclav Havel.

Den 29 juli i år var det 100 år sedan Dag Hammarskjöld föddes. Minneshögtiderna har avlöst varandra och en strid ström av böcker om hans liv har publicerats. Själv har jag den senaste tiden läst Dag Hammarskjöld - den förste moderne svensken, av Mats Svegfors. Det är en ypperlig introduktion till Hammarskjölds liv och tanke, inte minst hans existentiella brottning. Men den är också ett tidstypiskt uttryck för en av vår kulturs många blinda fläckar: Naturalismen (tron att naturen är det enda som finns) är den självklara och neutrala utgångspunkten, vilket gör mystiken till den enda möjliga öppningen mot Gud.

1963, två år efter hans tragiska död, utgavs Hammarskjölds andliga dagbok Vägmärken. Den väckte genom sin gudstro stor uppståndelse i en tid när "Gud hade skickats i avtalspension av Uppsalaprofessorn Ingemar Hedenius", för att använda en lånad formulering. Och Hammarskjölds mystiska gudstro har fortsatt att fascinera och överskuggar idag hans politiska gärning.

Hammarskjöld hade sagt ja till Gud och bekände sig som kristen. Men det var ingen konventionell kristendom han stod för, eftersom han såg Jesus som ett mänskligt föredöme enbart, inte som en gudomlig frälsargestalt. Svegfors skriver: "Hammarskjöld utvecklade en radikal Jesustolkning: radikal i det absoluta krav den ställde på att i Jesu efterföljd sätta sin nästa före sig själv men också radikal i det att Jesus var brodern, inte den gudomlige Jesus Kristus. Så löser Dag Hammarskjöld för sin del upp det dilemma som engagerat ledande teologer under hela upplysningstiden."

Hammarskjöld – liksom Svegfors och ärkebiskop Hammar för att nämna några av hans kända efterföljare – står här för ett problematiskt perspektiv:

1. Dilemmat som följer av upplysningen – den påstådda kollisionen mellan tro och vetenskap – är en chimär. Det bygger på en gigantisk övertolkning av vetenskapens landvinningar. Att vi idag vet oerhört mycket mer än tidigare om hur naturen fungerar avgör inte frågan om det finns något mer än naturen; alltså något övernaturligt Det är en fråga som ligger bortom naturvetenskapens arbetsområde.

Naturalism är en filosofisk hållning, inte en naturvetenskaplig slutsats. Det tragiska är att så stora delar av vår kultur har blivit blind för den distinktionen och därför ogenerat accepterar sammanblandningen mellan naturvetenskap och naturalism. Utifrån den sammanblandningen avvisas sedan det övernaturliga reflexmässigt som något förvetenskapligt och oförnuftigt. Men det avvisandet saknar grund.

2. Det går inte att särskilja de gudomliga anspråken hos Jesus från hans självutgivande liv. I de historiska källorna om Jesus från Nasaret är hans anspråk på gudomlighet och hans handlande i kärlek oskiljaktigt sammanflätade. Försöker vi separera dem, försvinner Jesus som person.

Så visar det sig igen: Ett meningsfullt samtal om Gud och om Jesus av Nasaret måste idag inkludera också ett grundläggande samtal om vår världsbild.